Som jag har skrivit tidigare så drabbades jag av både panikångest och förlossningsdeprission.
Med förlossningsdeprissionen fick jag extremt dåligt självförtroende,tyckte jag var kass,förstog inte varför min kille ville ha mig och listan kan göras väldigt låång.Man började fundera alldeles förmycket! Det gick aldrig så långt att jag funderade på självmord med tanke på att min pappa gjorde det så skulle aldrig utsätta mitt egna barn för det.
Men jag blev nästan lite små besatt av allt,min vikt tex och det som störde mig allra mest var att jag fick bristningar.Eftersom jag var höggravid på vintern så hade man inte mycket till färg så jag kände mig som en vit zebra fast med lila streck.Jag var helt inne på att jag ville ta bort dom och det knäckte mig nästan helt och hållet bara av att se mig själv i spegeln.Alla sa till mig att dom kommer bleknas men det kändes för långt bort för att ens kunna lyssna och ta åt mig!

Men nu ca 1år senare så är dom på magen nästan helt blekta och självförtroende är inte på topp men det har varit sämre! Jag nöjer mig med att se små resultat hela tiden istället för att ha alldeles förhöga förväntningar av mig själv.

Livet är underbart!